Okej, jag har väl egentligen aldrig varit bra på att be om hjälp men det har tyvärr blivit värre sedan jag blev mamma. Kommer ihåg att jag var på flera föreläsningar när jag var gravid där de pratade om hur viktigt det är att be om hjälp och jag tänkte för mig själv att det inte är något som jag kommer att ha problem med. Så fel jag hade! Jag har bland annat julstädat med lilla M (som då var ungefär en månad) och fick då varva att putsa fönster, dammsuga och pynta med att mata och trösta. På den tiden sov visserligen M tre timmar i taget, själv på soffan. När A jobbade kväll i söndags ställde jag mig och lagade risotto och laxpasta, på samma gång. M är inte lika sugen på att ligga och sova själv i tre timmar på soffan längre. Jag hade lite naivt lagt honom i babysittern och påbörjade matlagningen. 10 minuter var han nöjd. Som med de flesta bebisar går han från 0 till 100 på några sekunder. Plötsligt hade jag en gallskrikande bebis i babysitter och två halvfärdiga maträtter. Det blev ganska svettigt kan jag berätta. När A sen kom hem från jobbet kände jag mig irriterad på honom, trots att han inte bett mig laga mat. Men det känns som att det bara är när jag är ensam med M som jag får idéer som att jag ska laga två maträtter på samma gång. Jag tror visserligen att det beror på att när A är hemma från jobbet så vill jag att vi ska gå ut och hitta på något tillsammans. Ja ja, maten blev iaf lyckad!
Lisa