När jag träffade A och förstod att han var troende muslim så blev det helt klart en hel del diskussioner mellan oss. Vi behövde båda diskutera vad vi kunde acceptera hos varandra. Jag tror det var lite enklare för A än det var för mig. Men jag tänker också att det helt klart blev en mer omställning för mig. Jag hade hela tiden så många frågor som jag ställde till A. Det kändes tidigt att ställa frågorna men också något som vi behövde prata om innan det blev för seriöst mellan oss. Så när vi endast träffats några månader ställde jag frågor som "Ska dina framtida barn äta halalslaktat kött?", "Ska din son bli omskuren?", "Ska din dotter bära slöja?", "Kan du gifta dig med en icke muslim?" etc.
Jag har haft vänner som har sagt till mig att A haft tur som träffat mig som är så positiv till hans sätt att leva. Själv så tänker jag inte så. Så länge jag kan komma ihåg har jag haft en fruktansvärd dödsångest. Jag kan inte tänka på döden när jag är själv för då börjar jag gråta. Jag känner fruktansvärd ångest över att jag inte vet vad som händer efter döden. Tänk om allt bara blir svart och det är slut! Jag är själv döpt och komfirmerad i svenska kyrkan. Mina föräldrar är gifta i svenska kyrkan men jag skulle ju inte kalla dem för troende. Jag vet egentligen inte ens om de tror på gud eller vad deras inställning är. Jag tror att vi är en ganska typisk svensk familj. Kyrkan handlar mer om tradition än om gud i vår familj. När jag hör A prata om sin religon och ser honom be så blir jag avundsjuk. Gud är så självklar för honom. A berättar passionerat om vad som står i Koranen och han låter så trygg, lugn och det finns ingen tvekan i hans röst. Att jag skulle känna likadant inför gud är min dröm. Vem vet, kanske når jag dit en dag.
Lisa