Mammamys

Så mysigt det är att träffa andra mammor med barn i samma ålder. Dels har jag en föräldragrupp genom min BVC och dels har jag en grupp med mammor som jag lärt känna genom att vi gick på vattengympa för gravida tillsammans. Föräldragruppen genom BVC har jag träffat två gånger på BVC och i tisdags träffades vi, vilket vi styrde upp själva, för en fika. Det var så mysig stämning och känns som en härlig grupp. Vi har planerat in att träffas nästa tisdag igen på stan. Vattengympagänget lärde jag känna under hösten. Sen hade vi en paus, då alla födde sina barn och så hade vi återträff idag. Under tiden vi inte träffats har vi hållit kontakten på facebook. I vår facebookgrupp har vi berättat för varandra om våra förlossningar. Efter träffen idag bestämde vi att vi ska höras på facebook igen för att styra upp något tillsammans. Vattengympagänget känns så himla speciellt för mig. Jag tror att det beror på att vi började träffas redan när vi var gravida. Det känns som att vi har fått ett speciellt band till varandra och jag hoppas verkligen att vi kommer kunna hålla kontakten med varandra. I vattengympagänget är M äldst. Det skulle han inte ha varit men då han föddes fyra veckor för tidigt så blev han det. Dock är han inte störst! Jag blir verkligen påmind när jag träffar bebisar i samma ålder att M faktiskt är fyra veckor för tidigt född och därför en minibebis, som är matglad med underbara kinder. :)  
 
Lisa

Trött

De senaste två nätterna har M vaknat flera gånger. Ofast ligger han mest och "knorrar" men det är ett ljud som inte går att ignorera. Innan räckte det att jag gav honom nappen och snutten och så somnade han om. De senaste nätterna har detta inte hjälpt och han har istället börjat skrika tills jag tagit över honom till vår säng. Inatt när jag var jättetrött kände jag mig så uppgiven eftersom M precís sov så bra. Han har vaknat för mat en gång på natten, mellan kl.1 och kl.3 och sen lite då och då för att få nappen men somnade då alltid om direkt. Men jag vet egentligen inte varför jag är förvånad. Det är ju lite så här det ofta är med bebisar. Precis när man lyckats hitta en fungerande rutin så ändras allt. Iaf så är jag helt slut idag. 
 
Igår fick M sin första vaccin med spruta. A var som tur är med och höll honom. Jag har aldrig sett M så ledsen, det var så jobbigt. Direkt efter sprutorna fick han ligga hos A med napp och snutte och han somnade nästan direkt. Tur var det men det kändes ändå i hjärtat. Så igår kväll och idag försöker jag ligga lite lågt med mitt "schema" och bara låta M sova hur och när han vill. Han har ätit väldigt mycket idag och är lite smågnällig. Det känns att han inte riktigt är sig själv.
 
Lisa

Gud

När jag träffade A och förstod att han var troende muslim så blev det helt klart en hel del diskussioner mellan oss. Vi behövde båda diskutera vad vi kunde acceptera hos varandra. Jag tror det var lite enklare för A än det var för mig. Men jag tänker också att det helt klart blev en mer omställning för mig. Jag hade hela tiden så många frågor som jag ställde till A. Det kändes tidigt att ställa frågorna men också något som vi behövde prata om innan det blev för seriöst mellan oss. Så när vi endast träffats några månader ställde jag frågor som "Ska dina framtida barn äta halalslaktat kött?", "Ska din son bli omskuren?", "Ska din dotter bära slöja?", "Kan du gifta dig med en icke muslim?" etc. 
 
Jag har haft vänner som har sagt till mig att A haft tur som träffat mig som är så positiv till hans sätt att leva. Själv så tänker jag inte så. Så länge jag kan komma ihåg har jag haft en fruktansvärd dödsångest. Jag kan inte tänka på döden när jag är själv för då börjar jag gråta. Jag känner fruktansvärd ångest över att jag inte vet vad som händer efter döden. Tänk om allt bara blir svart och det är slut! Jag är själv döpt och komfirmerad i svenska kyrkan. Mina föräldrar är gifta i svenska kyrkan men jag skulle ju inte kalla dem för troende. Jag vet egentligen inte ens om de tror på gud eller vad deras inställning är. Jag tror att vi är en ganska typisk svensk familj. Kyrkan handlar mer om tradition än om gud i vår familj. När jag hör A prata om sin religon och ser honom be så blir jag avundsjuk. Gud är så självklar för honom. A berättar passionerat om vad som står i Koranen och han låter så trygg, lugn och det finns ingen tvekan i hans röst. Att jag skulle känna likadant inför gud är min dröm. Vem vet, kanske når jag dit en dag.
 
Lisa