hosfamiljenb.blogg.se

Bah, tiden springer iväg! Idag blir M fyra månader. Har den där galna känslan där det känns som att han precis föddes samtidigt som det känns som att han alltid varit med oss. Det "roligaste" just nu är helt klart att M börjat äta, annat än bara ersättning. Eller, han har börjat smaka. Han har redan smakat en hel del saker och som jag trodde så älskar han allt! Jag kan inte ens se någon skillnad mellan olika saker, han är liksom lika glad för allt. Dessutom var jag väldigt inställd på att maten skulle åka ut hela tiden men det känns som att han redan förstått vad han ska göra när han får det i munnen. Så himla rolig och mysigt i alla fall. 

 

I övrigt rullar verkligen allt på. Jag träffar nu mammorna i min föräldragrupp en gång i veckan och mammorna som jag gick vattengympa med när jag var gravid, en gång i veckan. Sen finns det alltid andra saker utöver det i kalendern så tiden går så himla snabbt. Jag gillar att ha saker bokat och jag tycker definitivt om när M och jag kommer ut och träffar lite folk men jag tycker även det är mysigt med dagar utan planer. 

 

Lisa

Innan jag fick barn trodde jag inte att jag skulle ha så många frågor som jag har nu när M är här. Det är så mycket frågor och funderingar som dykt upp som jag inte alls hade räknat med. Jag har då vänt mig mycket till BVC, både ringt dom och tagit upp frågor när vi ändå varit där på kontroll. Tyvärr har det ganska många gånger känts lite meningslöst. Jag har aldrig tidigare blivit så frustrerad över orden "Det är helt normalt". När till exempel M hade mycket magnip och inte hade bajsat på över en vecka, fick A och jag lite lätt panik. Det råd vi då fick av BVC (förutom att vi fick orden "Det är helt normalt" slängda i ansiktet hundra gånger) var att hälla i en tesked rapsolja om dagen i Ms ersätting. Det hjälpte inte ett dugg! Tillslut var det en kollega som sa till A att vi borde prova att tillsätta en tesked messmör om dagen i ersättningen. Jag ringde BVC och fick prata med en annan sjuksköterska än vi normalt träffar på BVC. Hon sa att det var något man rekommenderade tidigare men om vi kunde hitta messmör utan tillsatt socker så tyckte hon att vi kunde prova det. Det satte igång Ms mage direkt och sen använde vi oss av det några gånger. När jag sedan tog upp det med vår ordinare BVC-sjuksköterska mötte hon mig med orden "Vem har sagt att ni kunde göra det?!". Det kändes som att jag hade gett mitt barn gift! Kan vara så att vi haft otur med BVC-sjuksköterska men jag känner att de aldrig kan komma med något råd eller hjälp.

 

Jag hade mycket problem med amningen direkt när M föddes och efter ungefär två månader började jag känna att amningen var meningslös. Jag visste att M knappt fick något i sig och att det bara tog upp en massa av vår tid. Tanken på att sluta amma helt gav mig så fruktansvärt dåligt samvete. Jag pratade med min BVC-sjuksköterska om detta. Hon pratade en massa om att det var helt upp till mig om jag ville sluta eller ej. Jag var helt medveten om att det var mitt beslut men kände att jag behövde prata med någon om det, någon som kunde hjälpa mig att lätta på det dåliga samvetet. Den hjälpen kunde jag tydligen inte få på BVC! Jag slutade amma och som tur var så fick jag mycket stöd i detta av A och även av vänner omkring mig. 

 

Nu är jag inne i en period då jag börjat fundera på det här med att lära M somna själv om kvällarna. Jag håller på att googla runt om olika metoder och har läst lite olika böcker. Detta hade varit perfekt att diskutera med en BVC-sjuksköterska men det känns tyvärr meningslöst.

 

Lisa  

Då A är troende muslim dricker han inte alkohol. Det har inte alltid varit så. När vi först träffades drack han lite, vi har till och med druckit vin tillsammans vid ett tillfälle men ganska tidigt i vår relation valde han att avstå helt. (Han har även haft perioder i livet tidigare då han inte drack alls.) Detta har även påverkat mitt drickande. Jag har aldrig varit en person som tagit ett glas vin utan sällskap och när jag inte hade något sällskap längre så drack jag också mindre och mindre. Sedan blev jag gravid och drack inte på grund av det. I mitt jobb har jag flera gånger sett på nära håll vad alkohol kan göra i familjer och hur barn kan påverkas. Under min graviditet började jag fundera på om jag kanske skulle fortsätta att avstå från alkohol även när M var född. Jag vill inte att M någonsin ska se mig påverkad av alkohol, inte ens lite. Jag vill att han ska kunna ringa mig närsomhelst och att jag då kan komma och hämta honom vid behov. Inte behöva säga att jag inte är "körduglig" och att han får sätta sig i en taxi. 

 

Jag tycker inte själv att jag kommer från en familj som dricker mycket alkohol men nu när jag själv inte gör det märker jag hur stort det ändå är i min familj. Det är inte så att jag har någon familjemedlem som flippar ut, blir aspackad och otrevlig men alkoholen finns ju ofta med. Den är som sagt under kontrollerade former men det är tråkigt hur jag kan känna mig lite ifrågasatt för att jag väljer att inte dricka. Just nu är det inga problem, jag har en son på tre månader så ingen förväntar sig att jag ska dricka men det har hänt tidigare. När A och jag gifte oss i oktober 2018 pratade vi om att inte servera alkohol på bröllopet. Det var ett enkelt, mindre bröllop med cirka 40 gäster. A känner sig inte helt bekväm med att servera andra alkohol då anledningen till att han inte dricker är för att han anser att alkohol är skadligt och det blir då lite märkligt att han ska bjuda andra på det. Jag var gravid (fick tyvärr missfall någon vecka senare). Jag började fundera på hur min familj skulle ta nyheten att vi inte skulle servera alkohol på bröllopet. Helt galet egentligen, det var VÅRT bröllop. Jag kommer ihåg när jag tog upp det med mina föräldrar. Jag tror egentligen att de var rädda för att A och jag skulle framstå som snåla och även en inställning om att det hör till att man serverar någon typ av alkohol på fest. Det slutade med att de köpte vin till bröllopet som de betalade. Nu i efterhand känner jag mig besviken på mig själv. Varför stod jag inte på mig? Jag känner hur familjemedldemmar anser att jag på något sett slutat dricka på grund av A. Precis som att han förbjudit mig från att dricka. Jag har även märkt att kompisar reagerat över att jag väljer att inte dricka alkohol. Jag känner mig helt klart bäst förstådd av arbetskamrater. Jag har flera kollegor som inte dricker på grund av saker de sett i jobbet. Jag har kollegor som tidigare jobbat med missbrukare, som kan betydligt mer om alkohol än mig, som sett vad alkoholen kan göra socialt men även med din kropp. När jag utbildade mig gick jag en kurs i missbruk. Där menade föreläsaren på att om man hade visst var alkoholen kostar för familjer och samhället så hade den aldrig blivit laglig. Så varför är det så provocerande för folk att jag väljer att inte dricka?! 

 

Lisa